Kenth var yrkesmilitär fram till 1994. Jobbet innebar
fysisk träning, både för egen del och tillsammans med
soldaterna som han utbildade. När han sedan hamnade i ett
stillasittande yrke inom datorbranschen sprängde han
100-kilosvallen. Nu är han kassör hos ViktVäktarna och
håller på att utbilda sig till konsulent: ”Vad som än händer
släpper jag aldrig den kontakten. Jag är alltid så glad och
upprymd i själen när jag varit och jobbat”.
Han såg sig inte som tjock, bara lite kraftig med muskler
och benstomme som väger mycket. Men kring millennieskiftet
kulminerade Kenths övervikt.
– Plötsligt när jag stod framför spegeln tänkte jag ”Men
herregud, jag är ju gravid!”
Framför allt reagerade han på att vågen visade tresiffrigt
och han började inse att han kunde hamna i riskgruppen för
hjärt-/kärlsjukdomar.
– Jag tänkte ”gör jag inget nu är jag dömd”. Så jag försökte
äta sundare mat och gå på spinning några gånger i veckan. Då
gick jag ned sex-sju kilo, men sedan hände det inget mer
fast jag försökte i ett och ett halvt år.
Under en middag tillsammans med goda vänner bestämde sig
Kenth och en tjejkompis gemensamt för att satsa på en kurs
hos ViktVäktarna. De planerade tillsammans och avsatte tid
för att stanna på lektionerna.
– Genast började kilona rasa. Nu begrep jag att maten är
lika viktig som träningen, att man inte kan vräka i sig
hejdlöst när man varit och tränat som jag gjorde förut.
Men största förändringen för Kenths del är att han inte
köper hem ”dålig mat” längre. Det finns inte en massa glass
och godsaker att ta till när suget sätter in.
– Det var en klockren sak som konsulenten sade: Man ska vara
mätt när man går på stormarknad. Då tänker man bättre och
handlar inte med magen.
Kenth har också förstått att oavsett om det är ett medfött
eller inlärt beteende så har han en väldig aptit på mat.
Han har fått lära sig äta mindre portioner, att äta oftare
och mer regelbundet.
– Om man äter för sällan försätter man kroppen i svältläge.
När man sedan äter mycket kan kroppen inte ta hand om allt
utan lagrar energin istället. Och så orkar man inte vara
aktiv efteråt.
Även på det området upplever han en enorm skillnad. Redan
tidigare spelade han golf på somrarna, men när han förut med
nöd och näppe orkade släpa sig runt 18 hål med klubborna i
vagn bär han nu sina klubbor under en 36-hålsrunda och är
ändå sugen på att gå på bio efteråt.
– Dessutom cyklar jag vart jag ska om det inte är längre än
ett par mil. Och nu väger jag faktiskt lika mycket som när
jag ryckte in i lumpen, 78 kilo, och det trodde jag inte var
möjligt!
Det var en välsignelse för Kenth att inte behöva gå hungrig
under viktminskningen och han är full av lovord över kursen
hos ViktVäktarna.
– Vad det kostat i form av medlemsavgifter och nya kläder är
ingenting i förhållande till vad det gett!
De ömsesidigt positiva erfarenheterna ledde till att Kenth
blev vägare, sedan kassör och är på väg att bli konsulent.
Och kanske är det inte så stor skillnad mellan att ge en
kämpande, ofta kvinnlig, medlem ett uppmuntrande ord på
vägen och att utbilda unga killar till soldater.
– Även om lumpen var obligatorisk så gällde det ändå att
motivera dem till att göra det bästa möjliga av utbildningen
och helst trivas medan de var där.
Det finns mycket annat Kenth har nytta av i sin erfarenhet
som militär, som beredskapen att ständigt utvecklas och lära
nya saker, vanan vid att prata inför en grupp människor och
vanan att ge och få kritik, positiv och negativ.
– Det är enormt viktigt att jag kan få återkoppling av mina
erfarna kollegor, till exempel på hur jag bemöter
medlemmarna.
Han är en av ganska få män i den rollen men funderar inte så
mycket på det utan försöker göra sitt jobb så bra som
möjligt och sammanföra det med sin egen personlighet.
– Det enda som duger är att bjuda på sig själv. Och
medlemmarna vet att jag själv har erfarenhet av att kämpa
med mat och frosserier.
Den största skillnaden mot officersyrket är hur mycket Kenth
själv får tillbaka av medlemmarna.
– Man möter så många glada människor och det är en
fantastisk upplevelse att bli matad med den lyckan. |
|
