Detta arbete behandlar inledningsvis hur det hela började. Efter den första kärnklyvningen sent 1942, tog utvecklingen fart på allvar. Tre år senare utfördes den första provsprängningen vilket resulterade i anfallet mot Japan. Kapprustningen startades då f.d. Sovjetunionen sände upp " Sputnik " 1957.

Den strategiska interkontinentala roboten föddes och USA utvecklade liknande vapen men i snabbare takt. Kärnvapenklubben utökades till sex länder och andra länder ville vara med. Arbetet tar också upp alla de system samt vapenbärare som finns på kärnvapenområdet.

Av de avtal som nämns är icke-spridningsavtalet och nedrustningsförhandlingarna de viktigaste. Många mindre stater har ställt sig utanför, både internationell kontroll och samarbete. Avgörandet för ett kärnvapenkrig ligger inte längre hos de forna stormakterna utan hos stater såsom Israel och Nordkorea. Med andra ord har riskerna för ett globalt krig minskats, men lokalt bland många oroshärdar världen över finns det risker man endast kan spekulera i.

Innehållsförteckning	www.202qrzn.com
Dokumentblad
Innehållsförteckning
Källförteckning
Dommedagsbomben
Atomålderns början
Aktuella innehavare och makter
Stormakternas kärnvapensystem
Kärnvapenbärare
Kärnvapenavtal
Världens kärnvapen
Kärnvapenspridning
Översikt av aktuella innehavare
Sammanfattning

Dommedagsbomben

Kärnvapnens förekomst är en realitet, vars allvarliga konsekvenser måste beaktas, både politiskt och inom länders strategi. Stora ansträngningar görs internationellt för att åstadkomma en nedrustning parallellt med att hindra spridning. Stormakterna har och kommer att fortsätta många år till med att förstöra och desarmera sina äldre system samt genom avtal speciella vapensystem. Jag skall belysa vilka system som finns, hur långt det har gått med de avtal som har ratificerats och undersöka varför det uppstår nya innehavare av dessa dommedagsbomber.

Det hela började i Chicago, USA, där den första kärnvapenklyvningen ägde rum, den 2:a december 1942. Då började något, som man då inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig: Det att världens stora makthavare började tävla om vem som kan förinta den andre mest med vapensystem så avancerade att de kan operera autonomt. Nu tävlar man istället om vem som kan samla mest PR poäng genom att skrota sina äldre och omoderna vapen samt, genom offentliga handslag via satellit, stå och lova världen att det kalla kriget nu är slut. Men, det världen inte vet är att man fortfarande utvecklar nya vapenbärare. Genom datasimulering och stor erfarenhet av tidigare provsprängningar samt utprovning med konventionella sprängämnen är det möjligt att kringgå provstoppsavtalet. T ex behöver de nya Stealthplanen nya Stealthrobotar för att lösa sina strategiska uppgifter. Detta för att inte avslöja sin position.

De nya innehavarna ökar alltjämt, men vilka stater kan man så att säga räkna med ?

Det finns flera olika typer av kärnvapen, vilka ?

En mängd olika avtal har genomförts mellan länder, särskilt intressanta är de mellan stormakterna. Hur mycket har man nedrustat och vilka begränsningar finns det för spridning av kärnvapenmaterial och annan teknisk utrustning ?

Det är några av de frågor som blir besvarade i detta enskilda arbete.

Till innehållsförteckningen

Atomålderns början

Redan 1939 insåg några ledande fysiker att den just upptäckta kärnklyvningen borde kunna utnyttjas till explosiv energifrigörelse. Forskning pågick i flera länder däribland Japan och Tyskland, men det var i USA det fanns tillräckliga personella och ekono- miska resurser. Ett program startades för utveckling av kärnvapen med täcknamnet Manhattanprojektet. Dramatiska experiment ägde rum under en läktare till en fotbolls- stadion vid Chicagos universitet. På denna osannolika plats hade atomforskarna byggt en primitiv reaktor av grafitbrickor och uran. Den 2:a december 1942 klockan 15.36 genomfördes den första kontrollerade kärnreaktionen i världen. Den blev ett viktigt steg på vägen mot den atombomb som skulle sätta punkt för kriget i Stilla havet.

Förödande verkan

Kort efter provsprängningarna i Alamogordoöknen kunde USA fälla bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Förlusterna var förödande stora, ca 200 000 döda eller saknade. I Dresden, ett halvår tidigare, krävdes det 2 000 bombflygplan för att erhålla samma förödelse. Här hade följaktligen ett bombflygplan med en bomb åstadkommit skadan. Vid bombningen gick inte ens flyglarmet, man trodde det var ett spaningsflygplan. De framtida konsekvenserna av det nya vapnet blev föremål för kraftigt varierande bedömningar. Man var dock eniga om att en ny era i mänsklig- hetens historia hade inletts, nämligen atomåldern.

Kapprustningen tog fart

Den 14:e augusti kapitulerade Japan och andra världskriget var därmed slut. I USA fortsatte man att utveckla och tillverka kärnvapen. Monopolet bröts då f.d. Sovjet- unionen sprängde sin första fissionsladdning den 29:e augusti 1949. Tre år senare gjorde Storbritannien sitt första prov. Kärnvapenklubben vidgades ytterligare med Frankrike, Kina och till sist Indien med sin provsprängning 1974.

Diagrammet visar kärnvapenländernas första prov med respektive typ av kärn- laddning.

Utvecklingen fortsatte och 1953 provades den första kärnladdade artillerigranaten. Kärnkapprustningen sköt fart på allvar i slutet på 1950-talet när f.d. Sovjetunionen 1957 sände upp " Sputnik ". Då visade de att de i princip kunde skjuta kärnvapen-bärande raketer direkt mot USA. Detta medförde att USA började bygga sådana vapen i snabb takt. Dessa placerades både på land och ombord på ubåtar.

Det tunga bombflyget behölls och moderniserades. Utvecklingen i f.d. Sovjetunionen blev likartad men långsammare.

Till innehållsförteckningen

Aktuella innehavare och makter

En kärnvapenmakt är en stat som innehar egna kärnvapen och som självständigt kontrollerar dem. Länder som går under den kategorin är USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina.

Stater som har kärnvapen på sitt territorium men kontrolleras av Ryssland är Kazachstan, Ukraina och Vitryssland. Dessa stater vill dock bli kärnvapenfria. Tyskland och Sydkorea har genom militäralianser kärnvapen på sitt territorium utan att själva kontrollera dem.

Israel, Indien och Pakistan har egna kärnkraftsprogram med tydliga militära inslag och de har ej ratificerat icke-spridningsavtalet.

Det finns också stater som skrivit på icke-spridningsavtalet, men misstänks ha framställt klyvbart material av vapenkvalitet. Dessa länder är Nordkorea, Sydkorea, Argentina, Brasilien och Sydafrika. Nyligen har Nordkorea avvisat inspektion av IAEA ( International, Atomic, Energy, Agency )

Övriga länder som misstänks ha kärnvapenprogram är: Taiwan, Libyen och Egypten. Översikt av aktuella innehavare.

Till innehållsförteckningen

Stormakternas kärnvapensystem

Ett kärnvapen kan vara en flygbomb men numera är den oftast stridsdelen i en raket eller robot. Roboten är vapenbärare och den för vapnet eller stridsdelen till målet. Robotar kan korrigera sin flygbana och i vissa fall navigera, en förmåga raketer saknar. Ordet vapensystem täcker både vapen och vapenbärare och ibland även plattformen som kan bestå av ubåt, flygplan osv. Ett komplett system kan dessutom innefatta komponenter med uppgifter att insamla och vidarebefordra all den information som krävs för att stridsspetsen skall nå sitt mål. Dessa system sammanfattas under betäckningen C 3 I, ( Command, Control, Communications and Intelligence ). Här återfinns radar och sensorer av olika slag, spaningssatelliter, navigeringsutrustning och telekommunikation samt omfattande nätverk av datorer på olika stabsplatser.

Ursprungligen var alla kärnvapen strategiska i den mening att de var avsedda för strategisk bombning. Syftet var att slå sönder motståndarens krigsindustri och samtidigt demoralisera befolkningen. På 1950-talet utvecklades vapen med rent militära syften på slagfältet. Dessa kallades taktiska kärnvapen. Idag finns dock följande fyra kategorier: strategiska, operativa, taktiska och antirobot system. ( Förekommande förkortningar på bl a vapen redovisas senare i kapitlet. )

Strategiska vapen kallas de kärnvapensystem där supermakter direkt kan hota varandra. De kan indelas i tre grupper: mark- och ubåtsbaserade ballistiska robotar med interkontinental räckvidd samt kryssningsrobotar.

Interkontinentala ballistiska robotar, ICBM och SLBM, skjuts ut i rymden för att sedan lämna sin stridsspets i en ballistisk kastbana och återinträda i atmosfären över målet. Från början var de utrustade med en enda kraftig laddning men flertalet ICBM och SLBM bär numera flera stridsspetsar med styrkor från 100 kt till ca 500 kt. Det finns robotar med förmågan att anfalla upp till 14 olika mål, hundratal kilometer från varandra. Robotbehållaren bär också med sig skenmål med uppgift att vilseleda antirobotförsvaret.

En kryssningsrobot kännetecknas av att den ser ut som ett litet obemannat flygplan. Den är utrustad med egna system för ledning, navigering och målsökning, samt flyger mycket lågt för att undvika radarupptäckt. Kryssningsroboten kan avfyras från marken, ubåtar, krigsfartyg eller fällas från flygplan.

För att få en uppfattning om hur lång tid det tar för ett vapen att nå sitt mål presenteras här tre huvudsakliga vapenbärare för strategiska vapen:

• Tiden för att en flygburen strategisk kryssningsrobot skall nå sitt mål från att bombflygplanet startat är 6 ½ timme.
• För en ICBM med en räckvidd på 12 000 km är flygtiden ca 30 min.
• Om en eldberedd ubåt med kärnvapen ombord får eldorder tar det knappt 15 min för roboten att nå sitt mål.

Dessa tre vapenbärarna med olika möjligheter för överlevnad och effekt kallas med ett samlingsnamn " den trefaldiga avskräckningen ".

Skiljelinjen mellan operativa och strategiska robotar är svår att dra. En och samma robot kan ofta användas för båda uppgifterna genom att ledningssystemet program- meras om. Det kan också bero på robotens förbandstillhörighet och basering om den anses vara strategisk eller operativ. Kategorin omfattar främst markbaserade robotar och en mängd luftburna samt en liten del sjöbaserade. Vapensystemen har medellång räckvidd mellan 1000 och 5000 km och för med sig laddningar upp till 1 Mt. De geografiska förutsättningarna för dessa vapen har gjort att främst f.d. Sovjetunionen och Kina samt i viss mån Frankrike byggt upp styrkor med medeldistansvapen. Många av vapnen är numera skrotade vilket beskrivs närmare i följande kapitel.

Taktiska vapen har en räckvidd upp till 1000 km och dessa finns i en uppsjö av olika typer. Laddningsstyrkorna varierar från bråkdelar av kt upp till hundra kt. Vapenbärare är flygburna bomber, raketer och robotar, mark- och sjöbaserade kortdistansraketer men även artillerigranater, torpeder och sjunkbomber.

Redan på 1960-talet föddes idén om ett aktivt försvar mot fientliga ballistiska robotar. Deras stridsdelar skulle mötas av egna kärnvapenbestyckade luftförsvarsrobotar och oskadliggöras medan de ännu befann sig på hög höjd. Ett sådant s.k. ABM-försvar var dyrbart och det ansågs dessutom kunna hota den strategiska balansen. Stormakterna kom överens om att begränsa systemet till ett enda på var sida. Anläggningen som ska skydda Moskva är den enda operativa, USA har demonterat sin. Ett annat system dök upp 1983 genom president Reagans " strategiska försvarsinitiativ ". Sovjetiska robotar skulle förstöras i sina banor av laserstrålar, partickelstrålar och höghastighets-projektiler. Projektet kallades för SDI. Det möttes av samma hårda kritik som ABM-försvaret. Idag ligger projektet i malpåse efter sju års forskning. Det är tveksamt om de politiska förutsättningarna för detta system, som skulle kosta enorma summor, fortfarande finns.

Till innehållsförteckningen

Kärnvapenbärare

Det finns olika sätt för kärnladdningen att nå sitt mål. Vapenbärare kan vara robotar, artillerigranater, minor och torpeder eller bomber. Fällning respektive avfyrning kan ske från luften, vattnet, eller från land.

Robotar

Vanligtvis är robotar raketdrivna, även om några typer drivs med jetmotorer och liknar flygplan. De huvudsakliga robotarna är:

ICBM Intercontinental Ballistic Missile är en raketdriven ballistisk robot med en räckvidd över 6400 km.

IRBM Intermediate Range Ballistic Missile är en mellandistansrobot med räckvidder mellan 2400 och 6400 km.

MRBM Medium Range Ballistic Missile är en medeldistansrobot. Räckvidden ligger från 800 till 2400 km.Dessa tre typer kan alla spela strategiska roller. Skillnaden dem emellan ligger i räckvidden.

SRBM Short Range Ballistic Missile är en ballistisk kortdistansrobot med den maximala räckvidden på 800 km.

ALCM Air-Launched Cruise Missile är en flygburen kryssningsrobot och som regel är jetdriven. Den fälls från ett flygplan, vecklar ut sin vingar och startar omelbart.

GLCM Ground-Launched Cruise Missile är en kryssningsrobot som avfyras från marken men till skillnad från en ALCM behöver den hjälpstartraketer. Kryssnings- robotarnas räckvidd ligger mellan 500 - 3000 km

SLBM Submarine-Launched Ballistic Missile är en ubåtsburen ballistisk robot som skjuts i undervattensläge med gastryck genom vattnet. Drivraketerna antänds när roboten når vattenytan. Räckvidden ligger mellan 4000 - 9000 km.

Robotarna bär med sig en eller flera stridsspetsar som med olika tändsystem utlöser den vid nedslag eller över målet beroende på vilken effekt man vill nå. Ett robotsystem med kapacitet mot flera olika mål efter återinträde i atmosfären ( Multiple Independently-targeted Re-entry Vehicle, MIRV ) innehåller ett flertal stridsspetsar. Dessa kan falla fritt eller som små raketer manövreras bort från den ballistiska banan. Detta medför olika träffsäkerhet men utvecklingen går mot att en vapenbärare innehåller upp till 14 MIRV med laddningar upp till 100 kt / MIRV. Man går ifrån de enstaka Mt stridsspetsarna med dålig träffsäkerhet ( det behövdes inte p.g.a. laddningens storlek ) till många och små med god träffsäkerhet. Det har visat sig effektivare och nedrustningstekniskt fördelaktigt.

Artilleri

Artilleripjäser som har möjlighet att skjuta kärnladdade granater är i alla avseenden konventionella och skjuter konventionella granater. Pjäser med kaliber 152 mm eller mer har den möjligheten. Projektiler under 152 mm är inte möjliga att tillverka p.g.a. kärn-laddningens storlek. Den vanligaste kalibern ligger omkring 205 mm, till exempel 203 mm haubits M110. Den maximala räckvidden för pjäsen är av förklarliga skäl kortare eftersom den kärnladdade granaten är tyngre än den konventionella. Precisionen är för artilleriet det samma. Före eldöppnandet sker en kontrollskjutning med specialgranater som utlöser orangefärgad rök för att markera platsen för observatörerna, som sedan kan korrigera skjutelementen innan de kärnladdade granaterna avfyras.

Det finns ett begränsat antal torpeder och minor. De har samma funktion som sina konventionella motsvarigheter men med ofantligt större verkansområde. Deras syften är i princip densamma men vid anfall med t ex en kärnladdad torped mot en ubåt säkerställs total förstörelse.

Kärnladdade bomber som fälls från flygplan återfinns alltjämt i ländernas arsenaler men bedöms vara mindre sannolika vid en eventuell insatts. Det flygburna systemet är fortfarande aktuellt. Det gäller kryssningsrobotarna där del av sträckan mot målet är flygplansburen.

Några säkra uppgifter på hur många kärnvapen ett visst land innehar finns inte. Vissa vapensystem har offentliggjorts i samband med rustningsbegränsande avtal mellan länder. Detta gäller dock bara en mindre del av den sammanlagda arsenalen.

Kärnvapen utvecklas fortfarande med fler antal stridsspetsar per vapenbärare. Träff- säkerhet och kvalitet har blivit mera betydelsefullt framför kvantitet. Det sammanlagda antalet operativa kärnvapen i världen kan uppskattas till 50 000. USA och Ryssland förfogar över flertalet och ca 2% finns i Storbritannien, Frankrike, Kina. Arsenalen av strategiska vapen i USA anses numera vara mindre än Rysslands. Detta p.g.a. den snabba utvecklingen av dessa vapen i USA på 1960-talet vilka av åldersskäl är tagna ur bruk. Detta ändrar dock inte balansen mellan de två.

Nedrustningar och förändringar av de enorma arsenalerna är marginella och relativt ointressanta jämfört med tillkomsten av nya kärnvapeninnehavare med aldrig så små arsenaler. En enda liten provexplosion i t ex Pakistan eller Sydafrika skulle få mycket större politiska följder än 100 nya kärnvapenbestyckade Stealthrobotar.

Den kinesiska arsenalen ökar men långsamt. Likaså de brittiska och franska kärn- vapnen moderniseras. De utrustar sina ubåtsbaserade robotar med MIRV-system. Den sammanlagda laddningsstyrkan i Ryssland är i runda tal 10 000 Mt och i USA är den omkring hälften, p.g.a. att Rysslands robotar har större last än de amerikanska.

Till innehållsförteckningen

Kärnvapenkrig kan uppstå antingen medvetet eller som resultat av misstag och tekniska fel, särskilt under en akut krissituation. Konsekvenserna är i stora stycken kända efter bombningarna av Japans två städer 1945. Den totala effekten, med scenarior som atomvinter med mera, är näst intill omöjlig att förutse. Den snabba utvecklingen av ständigt nya typer av kärnvapen, i allt större arsenaler, pågick fram till mitten av 1980-talet. Det blev ett ömsesidigt problem att få kontroll över vapnen. För att minska risken för kärnvapenkrig av misstag upprättades en direktlinje mellan Moskva och Washington efter Kubakrisen, den s.k. " Heta linjen ". Sådana kontakter har efterhand byggts ut mellan andra länder och stater. Internationella förhandlingar har pågått sedan 1946.

Här följer en kort översikt över den flora av avtal som berör kärnvapen. En sammanställning av avtalen finns i slutet av kapitlet.

De första avtalen berörde kärnvapenfria zoner eller miljöer, bl a obebodda miljöer som yttre rymden och havsbotten. Antarktis är en demilitariserad zon och som en del i det även kärnvapenfri. Av de bebodda områdena är Latinamerika och södra Stilla havet numera kärnvapenfria.

Ett annat avtal är provstoppsavtalet från 1963. Det förbjuder prov i alla miljöer utom under markytan. Det avtalet har undertecknats av många stater dock inte av Kina och Frankrike. Avtalet har följts upp av " Tröskelavtalet " mellan USA och f.d. Sovjetunionen, där provens styrka begränsades till 150 kt.

Det viktigaste avtalet är icke-spridningsavtalet från 1968. I följande kapitel beskrivs detta avtal mer ingående. Avtalet kritiserades skarpt av flera viktiga stater som står utanför, mycket beroende på att nedrustningsförhandlingarna mellan supermakterna inte givit några nämnvärda resultat.

Bland avtalen mellan stater är Heta linjen den mest kända, samt det 1988 inrättade organet för ömsesidig information, det s.k. Nuclear Risk Reduction Centers ( NRRC ).

1972 skrev USA och f.d. Sovjetunionen på ett avtal som skulle begränsa strategiska kärnvapen, SALT 1. Giltigheten gick dock ut 1977. SALT 2 som följde 1979 trädde aldrig formellt i kraft. Dessa avtal innebar ingen nedrustning utan fastställde balansen till en viss nivå för att stoppa kapprustningen, uttryckt som antal vapenbärare av olika slag. Balansen och dess fortsatta existens säkrades genom kraftiga begränsningar av ABM-försvaret ( se föregående kapitel ), vilket fortfarande gäller.

De avtal som medför nedrustning av existerande kärnvapen är INF-avtalet 1987, START 1 1991 och START 2 1993.

INF-avtalet ( Intermediate range Nuclear Forces ) innebär att alla markbaserade kärnvapen med räckvidder mellan 500-5000 km skall avskaffas. Det berör ca 1800 sovjetiska och 900 amerikanska. Skrotningen innefattar enbart vapenbärarna, ej kärnladdningarna. INF-striden medförde att det sovjetiska nederlaget var ett faktum och det kalla kriget tog slut. Nedrustningen fortsatte med Startavtalen där strategiska kärnvapen gick under yxan.

En mängd andra avtal mellan enstaka länder har överenskommits, bl a att attacker mot kärnkraftsanläggningar ej är tillåtet.

Även om " de stora " nedrustar finns det småstater som Israel, Algeriet, Libyen och Iran, som har intresse för kärnvapen. Risken har minskat betydligt för det globala kriget men " lokalt " finns det flera oroshärdar och områden med olösta konflikter. Förslag om kärnvapenfria zoner är ett av initiativen för att minska riskerna för kärnvapenkrig av misstag. Så länge kärnvapen finns som militära handlings-möjligheter, föreligger risk för kärnvapenkrig, såväl planerat som av misstag.

Avtal rörande kärnvapen

Syfte	Multilaterala		Bi- eller trilaterala
Etablering av	Antarktis	( 1959 )
kärnvapenfria	Yttre rymden	( 1967 )
zoner eller miljöer	Latinamerika	( 1967 )
	Havsbotten	( 1971 )
	Stilla havet	( 1985 )
Provstopp /
provbegränsning	PTBT	( 1963 )	Tröskelavtalet	( 1974 )
Spridningsförbud	NPT	( 1968 )
	+ exportkontroll
Undvikande av krig
av misstag			Heta linjen	( 1963 )
			+ flera andra
Fastställande av			SALT 1	( 1972 )
terrorbalansen			SALT 2	( 1979 )
			ABM	( 1972 )
Nedrustning			INF	( 1987 )
			START 1	( 1991 )
			START 2	( 1993 )

Världens kärnvapen

Ryssland idag

3 960 stridsspetsar på 0,1 - 1 Mt fördelade på 844 landbaserade missiler.
2 652 stridsspetsar på 0,01 - 1 Mt fördelade på 788 ubåtsbaserade missiler.
522 stridsspetsar på 0,25 - 50 Mt fördelade på 88 bombplan.

År 2000

Start-avtalet begränsar antalet till 3 500 stridsspetsar.
2 269 stridsspetsar fördelade på 789 missiler. Resten på bombplan.
Därutöver finns andra kärnvapen.

Vitryssland idag

80 stridsspetsar på 1Mt fördelade på 80 missiler.

År 2000

Inga kärnvapen kvar. Vapnen skall vara i moderlandet Ryssland.

Ukraina idag

1 240 stridsspetsar på 0,01 - 1 Mt fördelade på 176 missiler.
592 stridspetsar på 0,25 - 50 Mt fördelade på 42 bombplan.

År 2000

Det råder stor osäkerhet om var dessa vapen hamnar till slut.
Ukraina kanske behåller dem.

Kazachstan idag

1 040 stridsspetsar fördelade på 104 missiler.
370 stridspetsar fördelade på 40 bombplan.

År 2000

Inga kärnvapen kvar. Vapnen skall vara i moderlandet Ryssland.

USA idag